Vi är 9D, en klass i Lidköping som skrattar och har kul. Vi är inte som alla andra, bara lite bättre än alla andra. Vi är 12 tjejer och 8 killar födda mellan -94 och -95. Vi är som Gott och blandat, en härlig mix! I den här bloggen skriver vi om vårt projekt i svenskan.
Vi är med i Skapande Skola och tack vare det har vi kunnat genomföra vårt projekt. Tack Skapande Skola för dansen, teatern, författarbesöket, filmprojektet och inte minst våra fina böcker!
Det här är vårt sista inlägg som klass NioDe. Nu har vi drivit bloggen i ett helt år. Det är sorgligt att behöva skiljas och nu ska alla ut på egna äventyr. Alla i klassen har byggt upp ett band.
Några flyttar till en annan stad men de flesta kommer att gå på De la Gardie och även om klass Nio De inte finns kvar, finns alltid vi kvar. Och Nio De försvinner aldrig från våra minnen.
Vi vill tacka alla bloggläsare för att ni har läst och följt vår blogg det här året. Nu vill vi tacka för oss och vi önskar alla lycka till i livet!
Egentligen har jag inte en aning om vad jag ska skriva, men jag känner att någonting måste jag skriva nu när jag har chansen. Chansen till att göra mitt sista inlägg i bloggen "thecrazyd". Ja, vad ska man säga, alla har redan sagt en hel del om att vi älskar varann, vi i 9d. Och jag kan inget mer än att hålla med. Det kommer bli grymt sorgligt att lämna denna klassen, ni i Nio De har gjort mig till en helt ny person, och då hoppas jag att jag har blivit en bättre. Det känns som om jag har blivit en bättre person. Man vågar tro på sig själv mer när man har gått i denna klassen i 3 helt underbara år! 3 ÅR, min kära klass, i 3 år har vi gått in, och ut ur samma klassrum, i 3 år har vi lyssnat på Sten-Ove's tjöt (vad vore en So-lektion utan Sten-Ove? INGET!), i 3 år har vi stöttat varann genom matten med Cilla, i 3 år så har vi... ne, det blev inte så bra.. men jag säger det ändå.. I 3 år, så har vi haft tre olika gympalärare. Haha! Shit vad boring jag blev nu. Sorry! Det jag vill komma fram till är att vi har gjort allt det där tillsammans! ALLT det där som vi gör (gjorde..) varje dag! Vi är/var en familj, för så fort någon ramlade, så var det alltid en annan som tog emot! Asså, vi är helt klart enkelt bäst, och så är det bara. Alla säger "min klass är bäst", fast det stämmer inte. För alla VET att Nio De är bäst. Det blev inget långt inlägg, och ni kanske inte ville höra så mycket från mig heller, men som sagt, jag älskar 9D, Nio De älskar 9D.
Detta blir garanterat mitt sista inlägg på denna blogg. Mitt sista inlägg som medlem i NioDe.
Det känns sorgligt att säga så, och det är sorgligt att tänka på att efter imorgon existerar inte NioDe längre. Bara som ett minne.
Vi som klass har haft många motgångar, men även medgångar.
Och eftersom man ska tänka positivt (som vi lärt oss efer 3 år på Dalängen) så övervinner medgångarna.
När man gått i NioDe lär man sig, som Lotta sagt, att allting fixar sig.
Vare sig det gäller med projektet eller bara allmänt om livet.
Man kan ha såna där PMS dagar som man bara hatar allt och alla. NioDe får en ändå att le.
Man kan va deppig, ledsen, besviken, krossad. NioDe får en ändå att le.
Sen kan man även vakna med tanken "FY FAN VAD JAG ÄR BRA" och NioDe får det ändå att kännas lite bättre.
Jag vet inte vad det är. Men något är det, som får allt att kännas så bra.
Min morfar gick precis bort och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle kunna släppa tanken på att han är borta, och vilka om inte alla underbara elever i NioDe fick mig att tänka på annat?
Även om det är tufft när vi alla skiljts åt, så får de nästan alltid en att tänka på annat.
Många säger till mig "Vad skönt att få sommarlov.. Och sen ska du ju börja gymnasiumet, det blir väl kul?". Men mitt svar är alltid detsamma. "Nej, det ska inte bli kul. Jag vill inte lämna min underbara klass."
Jag står verkligen för se orden. Jag vill inte ut på egna äventyr. Jag vill ut på äventyr med NioDe.
Man kan verkligen va den man är, NioDe accepterar alla personligheter.
Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi bäst.
Vi är som ett pussel- alla delar behövs för att bli helt.
En sista (skoluppgift) krönika om skoltiden på Dalängen
(Nu du Lotta, nu ska jag ge dig en krönika du aldrig glömmer.)
Det känns nästan som om det var igår som vi stod där utanför aulan, då magen pirrade och osäkerheten orsakade alla stela skratt. Då nästan 150 elever stod där, nyfikna och förväntansfulla på vad de här tre åren som har gått skulle ge. Jag kom dit själv, hela sommarlovet hade jag funderat och tänkt på det värsta som skulle kunna hända. Skulle JAG verkligen hitta någon att umgås med? Skulle JAG kunna lära känna nya människor? Skulle JAG komma in bra i klassen, eller var det jag som skulle bli utfryst och osynlig? Men så blev det inte. Jag kom in i en grym klass med sköna människor, så roligt som vi har haft det de här tre åren har jag aldrig haft i skolan tidigare. Jag tror att många tänkte och tänker som jag gjorde innan jag skulle börja sjunde klass, jag tror därför att många oroar sig för mycket för någonting som nästan alltid löser sig. Jag var i början rädd för vad folk skulle tycka och tänka om mig, men nu såhär tre år efter undrar jag egentligen varför. Man kan inte vara eller bli någon annan än sig själv, för alla andra är ju redan upptagna? Så långt tänkte väl inte jag då. Jag var väl rädd för att utsättas för min största rädsla, - att bli lämnad ensam. Men jag hade en sådan tur att jag hamnade i en klass där alla, -precis ALLA -, var helt olika. Ingen var den andra lik, och ingen dömde någon. Jag fick iallafall en känsla av att 'här får man vara precis som man vill', och enligt min åsikt var det precis så. Med tiden växer även dem små omogna pojkarna och dem kaxiga brudarna till sig, det är iallafall en sak som är säkert.
Jag har fått det väldigt klart för mig att tonåren är en svår tid i ens liv. Den för med sig både motgångar, olycklig kärlek, tjafs mellan kompisar, utseendefixering, humörsvängningar och en hel del roligheter också. Även om den här tiden förmodligen kommer vara den jobbigaste tiden i ens liv, så är det nog den period som man kommer minnas bäst. Jag har fått mitt lilla flickhjärta krossat för första gången, jag har insett vilka vänner som är stadiga nog att luta sig emot när vinden blåser och jag har lärt mig att bygga upp mitt självförtroende från bottnen sakta men säkert. Min syster sa till mig för några år sedan , "Tonåren är som en berg-och-dalbana, - först så går det upp, och sedan går det ner", och ja.... Vad ska jag säga? Jag har märkt att det citatet stämmer ganska bra. Men man får inte glömma att efter regn kommer faktiskt solsken, hur (ursäkta ordvalet) jävla deppigt det än är.
Man inser vilka som är ens riktiga vänner, vilka människor som håller vad de lovar och vilka som verkligen finns där när man behöver dem som mest. Självförtroendet svajjar, antingen är det bra eller så är det dåligt.
Dessutom upptäcker man hur roligt det är att revoltera lite. Att vara lite rebellisk av sig, göra saker man inte får endast för att provocera och överskrida gränserna för att se vad som kan hända. Konsekvenserna blir dock inte alltid så roliga, så om du inte har kommit dit ännu så kan du ju alltid förbereda dig genom att ; 1) Varna din familj och dina vänner för hur dryg och sur du kommer bli (Om inte annat så lär dem märka det), 2) Skaffa en nyckel till ditt rum (Tro mig, du kommer vilja vara ensam), och till sist 3) Köp en hel del pappersnäsdukar (För det kommer bli en hel del tårar). Självklart har inte alla flickor och pojkar det såhär jobbigt, så jag ska inte dra alla över en och samma kant.
Har man lätt för att bli på dåligt humör, så kan man även ha lätt för att se det negativa på saker och ting har jag märkt. På högstadiet får man rätt många läxor och prov näst intill hela tiden, vilket kan göra en riktigt skoltrött och man tappar oftast orken till det mesta. Det är först nu som jag ångrar att jag inte gav allt hela tiden, men praktiskt taget så går det aldrig i längden. Märker du att du börjar bli rejält skoltrött, ta mitt råd och ta en sabbatsdag. Stanna hemma, gör absolut ingenting och sov, för att sedan gå tillbaka till skolan dagen efter utvilad med lite mer ork. Du kommer kunna ta dig igenom det här, jag klarade det trots att det har varit ett helvete emellanåt.
Som sagt så kan man även ha lätt för att hitta fel, så som att maten som serveras i matsalen är skit rent ut sagt. Men kom igen! De stackars små barnen i Afrika hade mer än gärna ätit 'kattmaten' som serveras i eran matsal, sluta vara så kräsna säger jag. Och om det nu råkar vara så att man inte alltid tycker om maten, så finns det andra alternativ som ett hyfsat stort salladsbord och sex olika sorters knäckebröd. Hittar man inte fel på maten så kan man hitta fel på annat, så som människor. Jag vet att en del har lätt för att störa sig på det mesta vissa dagar, det smartaste man kan göra då är att prata med någon om det UTAN att tex personen man stör sig på får ont av det (ibland menar man inte allt man tänker eller säger, det är faktiskt så). Jag vet inte hur många gånger min mamma har fått höra på hur orättvisa lärare och elever kan vara, hur dumt folk kan bete sig och hur dåligt vissa tänker. Nu kan jag bara skratta åt allt det där faktiskt.
Jag har så många minnen från tiden på högstadiet. Saker som jag aldrig kommer glömma, saker som jag kommer vilja uppleva igen och saker som jag kommer skratta åt när jag sitter där i min gungstol i mormorstrosor när jag är nittiofem. Det är trots allt de här tjugo vännerna som jag har spenderat så sjukt mycket tid med de senaste tre åren. Dem har sett mina bästa sidor, och även dem sämsta. Dem vet liksom hur jag fungerar. Jag kommer aldrig glömma det här och jag kommer aldrig glömma er, för ni kommer alltid vara en del av mig.
Det första man tänker på morgonen när man vaknar är NioDe
När man precis kommer in i skolan ser man direkt glada leenden i caféet där många sitter på morgonen, det gör mig så lycklig!
Att sedan spendera resten av skoldagen med NioDe är inte bara kul, utan man upplever galna idéer, bus, kärlekshistorier och en massa mer
Ibland är vi som den tajtaste klassen någonsin som umgås efterskoltid, drar till stranden och badar, och har klassfester
Tävlingar som kräftfotbollen och brännbollen är det ingen som sviker, alla är som ett riktigt team, som om vi bott tillsammans i 20år och är gifta
Svenska projektet har betytt väldigt mycket för oss, tagit ner oss på jorden, blivit en mycket bättre klass, en klass som sprider mycket kärlek och glädje
Att sedan tänka att det är sista dagen med NioDe på fredag gör mig ledsen. Jag kommer saknar alla så enormt mycket och allt vi gjort. Som tur kommer vi alltid ha kvar alla våra minnen tillsammans, där vi tänker efter vad vi gjort och ler med att stora leenden.
Är det bara jag som tycker att bloggen har blivit tråkig och dåligt uppdaterad? Jag som trodde att det skulle komma in en MASSA inlägg nu det sista med tanke på att vi bara har 4 dagar på oss kvar att blogga. Men ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte vad jag ska blogga om, så jag förstår min klass. Det känns som om vi redan har skrivit det vi har att skriva, på något sätt.
Idag hade vi iallafall kostymbrännboll. Klassen hade bestämt sig för att klä ut sig till poliser, och jösses vad snygga alla blev! Vi spelade tre matcher, som vi tyvärr förlorade. Sedan var det finaler, och vi slogs om sista-platsen och näst-sista-platsen där vi vann mot 9C. Ja, här kommer iallafall lite bilder från dagen! Ni vet väl att ni är grymma, ni i 9D?
Klockan är nästan 10.00 och här sitter jag framför datorn och skriver. Egentligen hade jag velat sova nu, men jag skulle ha varit ute och sålt tidningar. Eftersom det är långledigt ville man på GP att jag skulle sälja fredag-lördag-söndag istället för lördag-söndag, mem jag avbeställde tidningarna på lördag med tanke på att ikväll är det klassfest, troligen är jag trött imorgon.
I vilket fall så skulle jag få tidningar idag bestämde vi, så imorse steg jag upp vid ca halv 10 (väckarklockan stod på 8...) och gjorde mig iordning för att sälja. Det var jätteskönt ute, halv 10 var det nästan 19 grader i skuggan! Så jag cyklade ut till vägen där tidningarna lämnas bara för att upptäcka att de inte hade skickat ut några. Kul.
Om detta hade varit första gången något liknande hände hade det inte varit så farligt, och visst, det var väl första gången den här sommaren...Men man blir lite trött på det när det händer flera gånger.
Nåja, nog om det. Ikväll är det klassfest hos Märta! Jag tror hela klassen ska dit, utom Johanna, som är i Spanien. Blir nog kul hoppas jag, med lite grillning och sånt.
